En etisk princip formulerad av människor behöver inte enbart inbegripa människor. Tvärt om finns goda skäl att inte göra det om vi kommer fram till att grunden till principen kommer an på, om värdet är supervenient på, något som inte bara inbegriper människor.
Utan någon längre utläggning om etiska teorier vill jag påstå att utilitarism eller någon närliggande etisk teori är den logiska teorin att sälla sig till som humanist; en konsekvens-etisk teori med mål om något positivt tillstånd i vårt medvetande, oavsett om vi kallar det lycka, nöjdhet eller preferensuppfyllnad. Visst gör vi upp regler och plikter för oss själva, samt har en uppfattning om dygder, men alla som vill fråga sig frågan ”varför?” kommer sedan behöva peka mot konsekvensen av dessa plikter och dygder.
Denna sinnesstämning, om vi kallar den lycka, blir då ett självändamål: ett ändamål som inte behöver motiveras ytterligare.
– ”Varför ska jag tala sanning?”
– ”För att då kommer andra människor att känna sig trygga med mig.”
– ”Varför ska andra människor vara trygga med mig?”
– ”För att trygga människor är vänligare än otrygga människor och kommer då troligen vara vänligare mot mig”
– ”Varför ska jag eftersträva att folk ska vara vänliga mot mig?”
– ”För att det ger en känsla av lycka hos mig.”
– ”Varför ska jag ha en känsla av lycka?”
– ”Tja, för att det känns… bra…?”
Och så mycket längre än så kommer vi kanske inte?
Medvetandevärdesprincipen är en etisk princip som jag tänker kan vara viktig i en humanistisk värdegrund. Den kan vara relevant i samma sammanhang som vi pratar om människovärdesprincipen eller ”alla människors lika värde”, eller ”värdighet” som det ju egentligen borde översättas till från engelskans ”dignity”. Det finns anledning att anse, som utgångspunkt, att alla människor är lika i värdighet, men alltså inte bara människor. Om människovärdesprincipen ses som ett överenskommet specialfall av medvetandevärdesprincipen finns anledning att anse att andra djur med medvetande också är lika i värdighet och att deras välmående därför ska tas i hänsyn på samma sätt som människors. Det faktum att djur inte har samma möjligheter att påverka oss såsom vi kan påverka dem och inte kan kommunicera med ord, sätter dem egentligen inte i någon annan position än nyfödda, mänskliga barn. Snarast borde det innebära att vi som har mer makt har ett ännu större ansvar, på samma vis som vi tänker med barn och med människor överlag.
Dock ska man inte underskatta de stora skillnader, mellan människor å ena sidan och alla övriga djur å andra sidan, i vad som kan orsaka lidande (och njutning). Vi människor har exempelvis som inga andra djur en förmåga att förhålla oss till vår egen död. Ett djur har naturligtvis i regel en instinkt att överleva, men de flesta typer av djur har exempelvis inte förmågan att inse att de snart kommer att bli slaktat när de förs till slakteriet. Om de hade kunnat det, och det finns fall där jag tror att det kan vara så, så skulle uppfödning och slakt av den typen av djur för köttproduktion enligt mig inte vara etiskt försvarbar. Det blir alltså svårare att föda upp mer intelligenta djur på grund av risken för att de lider, egentligen under hela processen.
Med det sagt så lider varken människor eller andra djur av att vara döda, det är ”bara” vägen dit som kan bli problematisk i det hänseendet. ”Där döden är, är icke du”, sa Epikuros om den irrationella dödsskräcken.
Men det är ju inte vår egen död som blir problematisk för oss, det är alla andras! Utan deras död och våra förmågor att förnuftigt och empatiskt sätta oss in i en liknande situation skulle vi knappast förstå att vi en dag ska dö. Detta kan förefalla väldigt grundläggande för oss, men är det något som vi människor förmodligen gör unikt bra i djurriket. På gott och ont.
Detta sätter också sina begränsningar för hur vi människor kan bete oss mot varandra, eller snarare gör att vi vill sätta begränsningar för varandra, för vår egen skull. Det är inte för de medvetslösas skull som vi inte fråntar dem allt värde bara för att de sover, det är våra medvetna tankar om att vi vill värna dessa människor eftersom vi inser att vi också måste sova ibland.
Så hoppas jag nu att jag knutit ihop säcken och argumenterat väl för att organismers värde är supervenient på dess förmåga till medvetande och att medvetandevärdesprincipen bör räknas som humanismens viktigaste etiska princip!